I huvudet på Loppan

Detta gick mycket fortare och enklare än vad jag hade vågat tro innan. Kerstin på Hemlängtan klippte till och fållade tyget åt mig så när jag kom hem satte jag bara upp dubbelhäftande tejp på insidan av dörrarna. Fäste därefter tyget på tejpen och vips var det klart och jag blev supernöjd :) Före. Hylla 1. Efter. Hylla 1. Före. Hylla 2. Efter. Hylla 2.

Jag avundas de som har ett sånt där stilrent och välstädat hem som ser ut som i inredningsmagasinen. Hemma hos oss håller det sig bara välstädat så länge ingen är hemma., därefter tar plötsligt smutsiga strumpor, öppnad post, lästa tidningar och gympapåsar över hela boytan. För att inte tala om alla småsaker som har en förmåga att från tomma intet dyka upp på både det ena och andra stället. Var gör alla ni andra av dessa undrar jag? Tänker på typ hårspännen, gem, pennor, kvitton, gummisnoddar, påsförslutare och alla andra bra-att-ha-saker som bara dyker upp och som är så svåra att kasta. Tycker aldrig att jag ser sånt hemma hos er andra eller är ni bara bättre än mig på att städa undan innan ni får besök? :) Då och då, med långa intervaller emellan, får jag för mig att göra om hemma (mycket med baktanken att komma på bra förvaringsfunktioner som gör det lätt att stuva undan allt det här jag nämnde nyss). Dessvärre är jag inte typen som planerar i veckor för att sedan börja tapets

När jag har letat och läst om kubmaneter/Box Jellyfish har jag sett en mängd otäcka bilder på brännskadade människor, både på de som har överlevt och de som inte har gjort det. De bilderna vill jag bespara er men här är ett ganska långt utdrag ur en berättelse om hur det känns att bli bränd av en Box Jellyfish . Berättaren är en manlig dykare och händelsen utspelade sig i Mauritius för ganska många år sen: "Jag hade en kortärmad våtdräkt, så den enda delen av min kropp som inte var täckt av våtdräkten var mina under armar. Något hade snuddat min kropp och stungit mig med en otrolig chock. Det kändes som att stå barfota på cementgolvet i en ladugård och fatta tag i en elektrisk kabel med handen. Det var en sådan fruktansvärd chockupplevelse. Jag ryggade tillbaka och försökte ta reda på vad det var som bränt mig och var den var medan jag lyste med min undervattensficklampa men jag kunde inte se vad det var. Kanske hade jag stuckit mig på något vid revet. Jag tittade om

Varningsskylt för Box Jellyfish. Som jag skrev i förra inlägget började jag läsa om Box Jellyfish redan för flera år sen och skrev även om det här på bloggen . I min webbutik, Jellybox  har jag samlat en massa länkar och information om dem samt om andra brännmaneter.

Det var längesen jag skrev nånting här, jag har liksom inte haft någon lust, men nu känner jag att jag måste dela med mig av mitt senaste projekt: webbutiken Jellybox där jag säljer solskyddskläder och stingersuits. Tankarna om att börja sälja framför allt stingersuits dök upp när vi var till Thailand över jul och nyår förra året. Nojjig som jag är hade jag, likt förra gången som vi reste dit, läst om de dödliga brännmaneterna Box Jellyfish . Beställde därför från USA varsin stingersuit till tjejerna och rashguards till mig och Jörgen så att vi kunde både bada och snorkla utan att behöva bekymra oss om de här otäckingarna. Utbud av de här dräkterna är inte alls stort i Sverige, däremot i Australien och USA, så jag tänkte att det kanske finns en marknad för detta även här. Det kan ju inte bara vara hönsmammor som jag som sitter och googlar efter farligheter ute i vida världen när man ska ut och resa. Kan jag dessutom rädda livet på någon bara genom att få dem att använda e

En vän frågade för en stund sen vilka mål jag har med 2014. Det fick mig att fundera lite och jag började med att gå igenom året som har gått och vad det har inneburit för mig. Förra året vid den här tiden skrev jag att mina mål för 2013 var att springa milen fler gånger än två, att göra mitt 100:e dyk och att det största målet var att få känna mig riktigt lycklig igen. Hur gick det då? Jo, milen fixade jag en gång i alla fall, på Å-varvet i juni, men annars har det varit dåligt på den fronten och löparskorna har bytts ut mot simfenorna kan man säga. Det hundrade dyket gjorde jag på Cypern i maj och jag är nu uppe i 142 så det målet klarade jag med råge. Att känna mig riktigt lycklig och tillfreds med tillvaron har jag fixat hyfsat periodvis så det jobbar jag fortfarande med men för det mesta mår jag faktiskt riktigt bra. Jag har blivit bättre på att ta en dag i taget och att inte grubbla för mycket på hur det kommer att bli sen. "Det är som det är och blir som det blir"